Såhär är det: mitt liv är inte normalt. Eller, för att vara mer exakt, jag är inte normal. Ibland är jag det. Just nu, till exempel. Här sitter jag och skriver blogginlägg som vilken annan tonåring som helst, medan mamma stökar i köket och hunden krafsar på dörren och kaffekokaren piper för full hals. Och jag säger inte att jag är speciell på något sätt - i själva verket lever jag ett sjukt ointressant liv - men inom mig bär jag på ett monster. Ett monster som gör att jag på dagar som denna inte kan gå till skolan.
Du kanske undrar: vaddå för något jävla monster? Som, typ, i Monsters Inc.? Godzilla? Frankenstein?
Svaret på det är nej, nej och nej. Mitt monster lever inuti mitt huvud. Det har inte någon egentlig skepnad och existerar inte för någon annan än för mig. Istället för att döda människor och skrämma livet ur småbarn förser mitt monster mig med grymma skuldkänslor, sömnlösa nätter, självmordstankar och en ångest så stor att det ibland känns som om jag ska spricka. Mitt monster heter Depression och den här bloggen ska bli min väg ut ur den.
Jag vet inte vem som läser detta eller om någon någonsin kommer att göra det, men en sak vill jag att du ska veta: det här är inte en dans på rosor. Min blogg kommer inte att handla om det där perfekta tumblr-livet fyllt med överredigerade bilder, lyxresor till Hawaii, Starbucks unicorn frappuccinos och HÄRLIGA bruncher med BÄSTA tjejkompisarna. Så om du har kommit hit för att läsa om ännu en tjej med livet på topp föreslår jag att du klickar bort med detsamma. Jag är inte perfekt. Mitt liv är inte perfekt. Denna blogg är inte perfekt och kommer aldrig att vara det.
Med dessa ord lämnar jag mitt allra första inlägg, och även om jag inte har någon som helst aning om vad jag gör så kommer jag att fortsätta skriva. Om vad vet jag inte, men det får väl bli morgondagens problem :) Nu måste jag verkligen gå för jag är sjukt hungrig. Ses!
Du kanske undrar: vaddå för något jävla monster? Som, typ, i Monsters Inc.? Godzilla? Frankenstein?
Svaret på det är nej, nej och nej. Mitt monster lever inuti mitt huvud. Det har inte någon egentlig skepnad och existerar inte för någon annan än för mig. Istället för att döda människor och skrämma livet ur småbarn förser mitt monster mig med grymma skuldkänslor, sömnlösa nätter, självmordstankar och en ångest så stor att det ibland känns som om jag ska spricka. Mitt monster heter Depression och den här bloggen ska bli min väg ut ur den.
Jag vet inte vem som läser detta eller om någon någonsin kommer att göra det, men en sak vill jag att du ska veta: det här är inte en dans på rosor. Min blogg kommer inte att handla om det där perfekta tumblr-livet fyllt med överredigerade bilder, lyxresor till Hawaii, Starbucks unicorn frappuccinos och HÄRLIGA bruncher med BÄSTA tjejkompisarna. Så om du har kommit hit för att läsa om ännu en tjej med livet på topp föreslår jag att du klickar bort med detsamma. Jag är inte perfekt. Mitt liv är inte perfekt. Denna blogg är inte perfekt och kommer aldrig att vara det.
Med dessa ord lämnar jag mitt allra första inlägg, och även om jag inte har någon som helst aning om vad jag gör så kommer jag att fortsätta skriva. Om vad vet jag inte, men det får väl bli morgondagens problem :) Nu måste jag verkligen gå för jag är sjukt hungrig. Ses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar